Under fina höstdagar som just denna gillar jag att drömma mig bort, drömma om framtiden och allt vad den kan bära med sig. Har dock märkt av att många tycks vara rädda för att drömma, rädda för att bli besvikna om inte drömmen går i uppfyllelse.
Jag försöker dock se det såhär: Om drömmarna jag drömmer aldrig går i uppfyllelse så har jag ändå fått njuta av dem i min fantasi. Är det inte bättre att ha upplevt drömmarnas glans i fantasin än att inte ha upplevt dem alls?
Förmodligen är det också så att ens framtidsdrömmar förändras efter tidens lopp och vad utvecklingen av de tankefoster man själv skapat leder till, det tror jag att vi har våra drömmar att tacka för.
Flummigt söndagsinlägg men jaja, det blir väl så ibland!
0 kommentarer:
Skicka en kommentar